Att bli lämnad av den du älskar mest, det gör ont långt in i hjärtat. Även om han säger att det är för att han måste. Det skär i ditt hjärta när du ser honom gå iväg. Du gråter hysteriskt, och du ser att han också är ledsen. Men varför går han då ? Du fattar ingenting. Du känner dig ensam, sviken, rädd och ledsen. Men det går över efter ett tag. Du hittar någon annan att älska, eller i alla fall tycka om. Du umgås med andra och då glömmer du nästan. Men längtan finns där. Då, när du nästan gett upp, så står han där med öppna armar och säger, kom älskling, nu är jag här för dej igen. Du rusar in i hans famn. Är det verkligen sant, är allt lidande över. Aldrig mer ska jag vara så ledsen igen. Men snart står du där igen. Samma sak om och om igen. Till sist ger du upp, din tillit till honom har fått sig en törn och kanske har du blivit skadad för livet. Ingen vet.....
Är det så här det känns att bli inskolad på förskola ? Jag vet inte. Jag vet bara att många jag känner skulle inget hellre vilja än att kunna vara hemma med sitt lilla älskade barn tills de börjar skolan. Låt pappor och mammor få vara hemma lika mycket. Båda kan jobba halvtid, så blir där fler jobb till ungdomarna. Låt förskolepengarna gå till ett ordentligt vårdnadsbidrag, så att det blir möjligt. Vi missar ju så mycket med våra barn. Och alla kan se att antalet barn som mår dåligt ökar, undrar varför ? Jag vill se en ny trend, där föräldrar väljer barnen och familjen. Där folk demonstrerar för rätten till våra egna barn ! Jag vill ha ett samhälle där vi tar hand om varandra så som det var tänkt, där ingen, varken gammal eller ung ska behöva känna sig ensam och bortlämnad ! Där det är ekonomiskt möjligt att få vara med varandra mer än bara lite på kvällar och helger. Jag vet ju vilken rävsax många sitter i idag. Man måste jobba båda, och man måste lämna på förskola. Och visst barnen vänjer sig, och tycker att det är jättekul. Och vi vänjer oss. Men är det verkligen det vi vill ? Jag vill inte !
