Tänker på min mormor varje gång jag bakar mandelmusslor. Fick en hel hög mandelmussleformar av henne och min morfar i present en gång. Då var jag nog bara ca 10 år, och tänkte mest på killar och minst på kakor (nu är det precis tvärtom!) Så kul det hade varit och kunnat ringa mormor nu, och säga att musslorna är färdiga. Och att de var välkomna hit på fika vilken dag som helst. Visst unnar jag henne att vara i himlen, men jag saknar henne. Mer än jag trodde att jag skulle göra. Saknar hennes sätt att sörpla kaffe på fat, prata skit om gamla bekanta, hosta och skratta...allt i en enda go blandning. Men en dag ska vi ses igen och då ska det sörplas kaffe i mängder !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar