Jo, barnen tycker att vi är pinsamma ibland, när vi pussas offentligt. Men det skiter vi i ! Och jo, man kan visst vara kär efter 20 år tillsammans (och 30, och 40 osv). Eller såklart inte sådär galet nyförälskad så man knappt kan äta och går runt och är nervös och pirrig i kroppen hela tiden. Då skulle man ju svälta ihjäl. Men man är ju fortfarande sådär vansinnigt glad för att man har hittat den som man alltid vill vara med. Den som vet allt om en, och ändå älskar en över allt annat. Fast man fiser surt ibland ! Visst händer det att kärleken av nån anledning tar slut eller kommer bort sig nånstans, och att folk måste skiljas. Men sen händer det ibland, om man är rädd om kärleken och tar hand om den, att den är så in i bombens underbar så man vill skrika ut det och riktigt malla sig, för att man är så lycklig. Men det gör man ju inte för oj, så synd om alla olyckliga och nyskilda då. Men lite tror jag att vi alla måste bli bättre på att visa kärlek, så att det är det som är det naturliga. Att vi pratar gott om våra män, kvinnor och barn. Helst när de hör det. Att det blir accepterat att få skryta lite om sin fina man ! Och pussas lite oftare, även när det inte passar in, som på föräldramöten och sånt. Så att vi visar varandra vår kärlek mycket och alltid, så att den inte kommer på villovägar ! Lycka till, Kram Ps. ser ni nån stå och hångla på Ica så är det troligtvis vi..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar