Klibbiga och fula

Tänk om alla barn kände sig glada och trygga i skolan. Tyvärr är det inte så. Läste någonstans att man kan jämföra sitt liv med en trädgård. Och att barn håller på att börja odla sin lilla plätt, med föräldrarnas hjälp. Tänker mig då mobbare lite som mördarsniglar. Som smyger sig in, utan att det hörs. Klibbiga och fula. Och äter upp de finaste blommorna. Och vad maktlös man är som förälder. I den riktiga trädgården därute dör dom en skoningslös död. Men hur gör man i barnets egen lilla livsträdgård ? Och visst, jag vet att dom som mobbar kanske inte har det så bra hemma kanske, osv. Men hur ska man göra då. Det pratas ju om nolltolerans. Var är den nollan ? Skulle vilja ha en stor gripklo, så att jag kunde lyfta bort barnen från deras elände. Och sen släppa ner dom på en strand i ett varmt land, där vi kunde sola och bada istället. Ända tills nån har hittat den där stora nollan i nolltolerans !